Ett av de mest skandalomsusade och samtidigt populära rockbanden genom alla tider är utan tvekan Mötley Crue. Bandets originalmedlemmar, Vince Neil på sång, Nikki Sixx på bas, Mick Mars på gitarr och Tommy Lee på trummor, är inte bara kända för sin musik utan för att de tagit rockmottot “sex, drugs and rock’n’roll, på nästan för stort allvar.

När den autofiktiva biografin “The Dirt”, skriven av den kontroversiella journalisten Neil Strauss, kom ut 2001 väckte den stor uppmärksamhet på grund av den dekadenta värld som skoningslöst skildrades. Boken blev en bästsäljare och det var bara en tidsfråga innan den skulle filmatiseras.

Efter många om och men köpte Netflix upp filmrättigheterna för boken och filmen “The Dirt” är, liksom boken, svår att anklaga för att ge en förskönande bild av bandets vilda livsstil. Förvisso kan den i viss mån anklagas för att glorifiera såväl otrohet, som droger och våld, men samtidigt sparar den inte in på alla tragedier som följer i inte minst drogernas fotspår.

Filmen tar sin början innan bandet bildas, och tittaren får följa de olika karaktärernas bakgrund, och väg in i rockbandet och rockhistorien. Tittaren får framförallt följa Frank Carlton Feranna Jr, senare Nikki Sixx, i hans barndom med en alkoholiserad mamma och en styvfar som misshandlar, honom. Och senare hur han utan framtidsplaner flyttar från Seattle till Los Angeles, där han mot alla odds till slut lyckas bli rockstjärna.

Filmen betecknas som dramakomedi och det är verkligen en rättvis beteckning. Även om mycket av humorn kan anses vara daterad och misogyn, så bör nutida tittare beakta att filmen skildrar en tid där andra moraliska regler gällde, inte minst inom musikvärlden, och filmskaparna hade därför att välja på att inte göra filmen, eller att försköna handlingen för att få den att passa in i dagens samhälle. Huruvida de lyckats är upp till var och en att bedöma.

Men även dramat är väl närvarande med dödsfall, kamp mot drogberoende, våld, och destruktiva relationer, som inte glorifieras eller skojas bort, utan tvärtom tas på stort allvar. Den person som bestämmer sig för att ägna 1 timme och 47 minuter av sitt liv för att se filmen bör dock ha åtminstone ett visst intresse för antingen Mötley Crue eller för rockvärlden i största allmänhet.