Medan många gamla proggartister lämnade vänstern och blev höger under 1980-talet så stod Björn Afzelius fast vid sin solidaritet med världens förtryckta folk. Kortfattat kan man säga att han blev älskad av folket och hatad av kritiker, med sina dansbanevänliga sånger med socialistiska texter. Han slog igenom tillsammans med Mikael Wiehe i proggbandet Hoola Bandoola Band, men kom senare också att bli en mycket uppskattad soloartist som berörde människor i hela norden.

När dokumentärfilmen Tusen bitar kom 2014 blev den dock en succé hos såväl kritiker som hos publiken. Filmen växlar mellan högt och lågt, och berör Björn Afzelius kärlek till politiken, vinet och kvinnorna, likväl som hur hans trasiga uppväxt präglade hans vuxenliv. Såväl exfruar, som kollegor och vänner intervjuas i en mycket varm och kärleksfull film till en av Sveriges absolut största artister genom tiderna. Trots sin enorma popularitet och stora inkomster så släppte han aldrig sin solidaritet med fattiga och förtryckta, vilket visade sig i både ord och handling. När han dog 1999 lämnade han ett stort hål efter sig hos såväl vänner som hos publiken, och kanske kan “Tusen bitar” vara en del i läkningen av såret.