The Byrds var ett av de viktigaste banden för utvecklingen av inte bara en, utan tre separata musikgenrer: folkrocken, den psykedeliska popen och vad som skulle kallas för “americana” eller “country-rock”. Om inte det gör dem till ett av världshistoriens viktigaste band så vet jag inte vad som skulle göra det. I det här inlägget ska jag därför berätta lite om The Byrds utifrån deras tre viktigaste musikaliska eror.

The Byrds tid som framgångsrikt band är sedan länge förbi, men ditt företag har förhoppningsvis framtiden för sig. Bland de viktigaste, om inte den viktigaste, komponenterna som måste ligga på plats för att blir framgångsrik finns finansieringen. Hos fakturino.se hittar du nyttiga företagstjänster som factoring, företagslån och checkkrediter. Alla med fördelaktiga villkor som anpassats för att ge ditt företag utrymme att växa. Med deras tjänster kan du optimera finansieringen för ditt företag och skapa en bra grund, snarare än åta er lån som tynger ned verksamheten.

Folkrockare, 1964-1966

Byrds första period ägnades alltså åt folkrock, i synnerhet åt att spela in poptolkningar av Dylan-låtar. Deras sound dominerades under den här epoken av sångaren och gitarristen Roger McGuinns tolvsträngade Rickenbacker-gitarr. Vid tidpunkten var de förmodligen det band som bäst kunde förvalta den akustiska folkmusiken från eran (Peter, Paul & Mary, Dylan etc). Med åtminstone tre högst kapabla sångare i bandet kunde de pynta upp enkla akustiska låtar till riktiga popslott, kompletta med stämsång och allt. De två albumen bandet släppte under perioden, “Mr. Tambourine Man” och “Turn, Turn, Turn” är båda klassiker som fick stort inflytande över många band och artister som kom efter dem.

Den psykedeliska epoken, 1966-1968

Bandets psykedeliska epok inleds med att de släpper albumet “Fifth Dimension” 1966. McGuinns tolvsträngade gitarr har fortfarande en framträdande roll, likaså stämsången. Nu började dock medlemmarna skriva fler låtar på egen hand. Emellanåt rentav experimentella låtar. Experimenterandet representeras kanske främst av klassikern “Eight Miles High”, som beroende på vem man frågar handlar om en drogtripp eller en flygresa över Atlanten. Det blev ytterligare två album under den här epoken: ”Younger Than Yesterday” (1967) och ”The Notorious Byrd Brothers” (1968) innan bandet än en gång bytte spår.

Country och americana, 1968

Vid det här laget hade två av bandets mest tongivande medlemmar slutat: Gene Clark och David Crosby (den senare skulle nå superstjärnestatus med Crosby, Stills & Nash). Bandet bestod nu av trion McGuinn, basisten Chris Hillman och trummisen Michael Clarke. För den typ av musik bandet spelade gick det inte att turnera som trio. Som tur var mötte de Gram Parsons (som förtjänar ett eget inlägg, kanske återkommer till honom) och med det bytte de musikalisk inriktning helt. Parsons var inne på att göra vad han kallade för “kosmisk amerikansk musik”, en slags hybrid av country och pop. Tillsammans spelade han och bandet in “Sweetheart of the Rodeo” (1968) och lade i och med det grunden för en hel musikrörelse. Kanske var det The Byrds största musikaliska insats. Byrds släppte bra grejer även efter den här sista storhetsperioden, men efter 1968 var deras tid som pionjärer över.